its growing deep into my soul making me all paralyzed and cold

Godkväll!

Vanlig skoldag i åtta damp följt av en vanlig eftermiddag hemma hos familjen speciell och smått annorlunda. Finns det en anledning till att ogilla mitt liv? Ärligt talat, jag kanske verkar glad på dagarna men ärligt talat så känner jag mig inte särskillt glad. Saknar vissa personer oerhört och det finns så sjukt många där ute som helt enkelt bara behöver ha en kram. Jag kramar er alla innombords just nu om det är till någon tröst. Och jag ber alla, kom inte imorgon och fråga typ ''Olivia, har det hänt någon?'' ''Hur är det?'' ''Olivia, allvarligt, vi måste prata.'' För jag vill inte prata, jag behövde bara skriva av mig lite. Vissa vet lite om vissa grejer och ja, det är förmodligen delvis det du tänker på som jag tänker på. Just nu vill jag bara vara ensam. Det känns som om jag sjunker in i en trans, djupt inne i mitt eget huvud och äntligen kan tänka klart igen. Jag vet inte om jag vill sjunka djupare, men jag måste. Jag måste ränsa tankarna ett tag, ensam. Jag måste tänka igenom allt jag har burit på, allt som jag inte delat med någon, allt det djupa, det söm sakta men säkert bryter ner mig, dag för dag.








its growing deep into my soul
making me all paralyzed and cold




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0